Lite för lite & lite för länge.
För länge har ja varit för positiv & för lite har jag tagit mig tid till att ta itu med det där virrvarret som likt stormar snurrar runt inuti min alldeles för lilla skalle.
Och allt jag lagrat innehåller bara ting som jag dragit på mig själv & enbart har mig själv att skylla på för. Allt annat har analyserats & gåtts genom miljoners miljoner gånger och sedan ursäktats eller förlåtits.
Jag har försökt att kontrollera något så stort, som under längre tid byggts på med lager på lager och blivit ännu större. Idiotiskt. Men jag är så beroende av mina principer att ja ska klara mig själv genom allt, att jag blir blind för allt det där uppenbara. Frågorna mitt andra jag alltid ställer varenda eviga dag.
Varför kan du inte bara öppna? Varför kan du inte erkänna? Varför kan du inte ta emot?
Och jag vet så väl att trots att jag vet allt detta, trots att jag har all denna råa fakta i mina händer så kommer jag fortfarande stänga av, stänga ner & stänga ute.
För det är sådan jag är, sådan jag blivit.
Och det är med sorg jag inser detta om mig själv. Och det är med avsmak för mitt verkliga jag, det som alltid någonstans medverkar fullständigt medveten, som imorgon kommer att straffa min svacka. Men samtidigt måste tacksamhet skänkas denna sida av mig, då det är denna som alltid rycker upp mig. Men också då förbiser den spruckna stöttepelaren som lämnas efter och bygger på det stora okontrollerbara. Och allt snurrar vidare.
Så stäng av, stäng ner, stäng ute. Imorgon gör vi likadant.
