Lessamt.
Jag har nog kommit till en åter återvändsgränd. För jag vet varken ut eller in längre. Jag har så otroligt många känslor som bara trängs, och snart spricker jag av allt! Det blir bara för mkt. Jag knarkar musik för jag vet att det är den enda värld där jag kan under stunden få kontroll över en känsla som passar ihop med låten, och jag tänker på den låter den frodas en stund, men så fort den sista tonen dör så dör också med den känslan, lika fort som den kommit upp. Jag får fruktansvärda utbrott när jag själv och folk minst anar det och jag är riktigt reädd för att en dag så kommer jag göra någon riktigt illa. Och jagvet, jag vet, jag vet att jag varit riktigt elak mot mina vänner det sista. Utan att ens tänka efter har jag hackat och jag har tjaffsat, och kommit på mig själv alldeles för sent. Men jag är ledsen ni alla. Jag kommer inte ändra på mig. Iallfall inte på länge. Den förut så ploppiga, pippinutta, snälla Emma hon levde bland molnen och hon hade endast fantasivärlden som gömsle och dit sprang hon så fort nått va jobbigt, skrattade bort allt och försökte ofta vara starkare och coolare än va hon egentligen va. Av någon anledning har min dörr till fantasins värld stängts och den är inte längre nåbar. Och att då bli helt plötsligt tvingad till att at tag i saker igen. Jag blir tvingad tillbaka till verkligeheten, utan någon som helst förberedelse. Ni får ursäkta mig, men jag orkar knappt med mig själv ens. Ni som inte står ut, ja ni får helt enkelt flytta på er eller ta konsekvenserna. Men jag kan inte förutspå hur tragiska dom kommer att bli. Jag älskar er mina vänner, men sviker ni mig så vet jag inte om jag någonsin kommer orka dras med er igen. Och jag tycker som jagt ycker om vissa saker, varför kan ni inte bara acceptera det precis som jag accepterar att ni tycker som ni tycker? Det klart att man får ha åsikter och man kan alltid diskutera om sånna saker. Men tala aldrig om för mig HUR jag ska tycka. För det är en helt annan sak. Och va ärliga mot mig istället! Jag vet attd et går så mkt skitsnack om mig så det är inte sant, men det enda jag kan säga om er att ni är fruktansvärt patetiska. Att ni inte kan stå för er sak och komma fram till mig och säga vad ni tycker! Och självklart kommer jag försvara mig, men endå med sanningen. Men jag lyssnar alltid på vad ni har att säga. För guds skull, va bara er själva.
