Yellow nails.
Mmm, idag är det gula naglar som gäller, och dom trippar sin väg över tangentbordet och jag känner att jag verkligen lever mig in i påskens anda :)
Sitter på jobbet precis som vanligt när jag kladdar lite i bloggen. Ganska lugnt här inne. Som vanligt. Dålig radio på idag. Som vanligt. Alltså så är det en helt vanlig måndag idag faktiskt. Fast vad somi inte är så vanligt är idag en riktigt trist dag om man påpekar om vädret. Tragiskt. Vill ha sol, värme och läge för solglasögon. Men det får jag väl drömma om ett tag till... Bajs...
Och så har jag återigen funderat och tankarna grenar ut sig till alla hål & hörn och dom går inte att stoppa. Jag funderar om allt. Men en sak är det som ligger i fokus just nu. Och det är alla tankar om kärleks känslor och allt annat krims krams som kan tänkas höra ihop med detta heta ämnet. Usch. Det är fan inget kul längre. Singellivet är grejen för mig. Känslor & förhållande är otroligt överskattat måste jag ju säga. Den dagen jag hittar en själ som får mig att le det första jag gör på morgonen, som får det att pirra i magen varje dag, eller som helt enkelt får mig att känn mig utvald och allt annat sånt där krångligt, då ska jag stadga mig. Men efter allt så är ribban satt ganska högt och än så länge är mitt måtto "Inget förhållande är värt slutet." Det funkar fint för mig. Klart känner jag ibland att sitta ensam i en egentlig väldigt mysig lägenhet kan få vem som helst en aning deprimerad, men försöker få tanken på annat håll. Visst saknar jag den där armen som hamnar vågrätt över facet mitt i natten då man delar sovplats. Men försöker bredda ut mig och inser sen att det får ändå inte skulle få plats någon mer än mig och katterna. Och ibland sticker det till inuti mig när jag ser paren som delar dom osynliga kärleksblixtrarna mellan sig, men tänker att jag har solglasögon på mig, så min partner skulle aldrig sett det ändå. En aning tråkigt är det också att inte ha det där speciella namnet i mobilen på den som betyder lite extra. Men sen slår tanken mig att orka skriva en massa tecken så att man inte ens förstår va det står till slut. En viss tomhet intar kroppen då man går hemåt och vet att man endast välkomnas av en tom lägenhet. Men sen blir jag påmind av att ensam är jag icke, mina trogna små vänner sitter alltid fint vid dörren på dörrmattan och väntar på matte när jag öppnar dörren.
Men till slut tar min ursäkter slut och jag inser att jag är ensam. Men då kommer det bästa av allt. Jag är aldrig ensam. Aldrig. Det finns lösningar på ensamhet har jag kommit på. Vare sig det är vänner, familj eller lite intimare vänner, så finns dom alltid där i stånd att hjälpa mig varje gång mina tankar drar sig åt mörkare håll, drar alltid till sig mig med hjälp av den specialgjorde selen som bara dom jag bryr mig om och som bryr sig om mig, kan använda. Aldrig mer ska jag säga att jag är ensam. För då ljuger jag. Och så vitt jag vet, så är det fult att ljuga.
Sitter på jobbet precis som vanligt när jag kladdar lite i bloggen. Ganska lugnt här inne. Som vanligt. Dålig radio på idag. Som vanligt. Alltså så är det en helt vanlig måndag idag faktiskt. Fast vad somi inte är så vanligt är idag en riktigt trist dag om man påpekar om vädret. Tragiskt. Vill ha sol, värme och läge för solglasögon. Men det får jag väl drömma om ett tag till... Bajs...
Och så har jag återigen funderat och tankarna grenar ut sig till alla hål & hörn och dom går inte att stoppa. Jag funderar om allt. Men en sak är det som ligger i fokus just nu. Och det är alla tankar om kärleks känslor och allt annat krims krams som kan tänkas höra ihop med detta heta ämnet. Usch. Det är fan inget kul längre. Singellivet är grejen för mig. Känslor & förhållande är otroligt överskattat måste jag ju säga. Den dagen jag hittar en själ som får mig att le det första jag gör på morgonen, som får det att pirra i magen varje dag, eller som helt enkelt får mig att känn mig utvald och allt annat sånt där krångligt, då ska jag stadga mig. Men efter allt så är ribban satt ganska högt och än så länge är mitt måtto "Inget förhållande är värt slutet." Det funkar fint för mig. Klart känner jag ibland att sitta ensam i en egentlig väldigt mysig lägenhet kan få vem som helst en aning deprimerad, men försöker få tanken på annat håll. Visst saknar jag den där armen som hamnar vågrätt över facet mitt i natten då man delar sovplats. Men försöker bredda ut mig och inser sen att det får ändå inte skulle få plats någon mer än mig och katterna. Och ibland sticker det till inuti mig när jag ser paren som delar dom osynliga kärleksblixtrarna mellan sig, men tänker att jag har solglasögon på mig, så min partner skulle aldrig sett det ändå. En aning tråkigt är det också att inte ha det där speciella namnet i mobilen på den som betyder lite extra. Men sen slår tanken mig att orka skriva en massa tecken så att man inte ens förstår va det står till slut. En viss tomhet intar kroppen då man går hemåt och vet att man endast välkomnas av en tom lägenhet. Men sen blir jag påmind av att ensam är jag icke, mina trogna små vänner sitter alltid fint vid dörren på dörrmattan och väntar på matte när jag öppnar dörren.
Men till slut tar min ursäkter slut och jag inser att jag är ensam. Men då kommer det bästa av allt. Jag är aldrig ensam. Aldrig. Det finns lösningar på ensamhet har jag kommit på. Vare sig det är vänner, familj eller lite intimare vänner, så finns dom alltid där i stånd att hjälpa mig varje gång mina tankar drar sig åt mörkare håll, drar alltid till sig mig med hjälp av den specialgjorde selen som bara dom jag bryr mig om och som bryr sig om mig, kan använda. Aldrig mer ska jag säga att jag är ensam. För då ljuger jag. Och så vitt jag vet, så är det fult att ljuga.
♥
