Babbbel

Just nu: Ligger jag i sängen och planerar tjejkvällen för en handfull av mina bästa flickor på onsdag.


Ni läste rätt. Jag gillar päls. Jag älskar päls. Om den sitter på mina två kära katter. Dom är det bästa som hänt mig någonsin. Jag trodde verkligen att jag skulle tänka mig dom som vanliga husdjur, så som man känner när man kommer hem till någon och ser en hund eller katt eller vad som helst. Men med dom djuren har man ju inga band. Dom blir bara ett husdjur i mängden. Men dessa två liv som jag har ansvar för här i mitt hem, det är något speciellt. Dom är med mig hela tiden, i tankarna eller i soffan, eller vakandes bredvid mig under natten på min huvudkudde. Mina små änglar. Jag älskar verkligen dessa katter. Armani som jag fick fick någon månad för tidigt, han som drar genom lägenheten som en ångvält, han som spinner som en borrmaskin vid minsta beröring, han är min lilla ängel. Min bebis. Dom första två veckorna med honom var ett rent helvete. Han använde sängen som kattlåda, gapade som en hel flock måsar när han skränade om nätterna. Men sen kom Penny. Min andra, stora, vackra, ståtliga, personliga, spräckliga, underbara norska skogskatt Penny. Underbar är vad hon är. Hon blev som Armanis mamma. Första riktigt hatade hon honom egentligen, men sen blev dom som Bill & Bull. Kan inte vara utan varandra. Dom är med varandra överallt i tid och otid. Fantastiska. Jag skulle nog itne klara mig utan dessa små liv en längre tid. Dom är som mina barn. Som mina vänner och följeslagare. Finns inget som kan trösta så som en varm, mjuk liten kisse som kommer och lägger sig på bröstet på en och somnar in djupt i ens famn. Dessa underbara ting är mina änglar. Och dom är det bästa jag har. Jag älskar päls :)