En tyngd i mig
Det senaste så har det verkligen slagit mig hur lycklig jag är. Hur glad jag är och hur bra jag faktiskt mår. Det blev en riktig uppenbarelse för mig hur mycket känslor jag hade i mitt liv när dom väl försvann där ett tag. Jag visste nånstans inom mig och var relativt medveten om vad jag hade, men det va inte förän det togs ifrån mig, som jag insåg på riktigt hur mycket det verkligen hade betytt för mig. Det va som en riktigt käftsmäll.
Så nu när jag tänker på det så kan jag inte sluta le. Kan inte låta bli (och varför skulle jag göra det?) att känna hur varmt mitt hjärta blir när tanken smyger sig på.
Jag är i nuet så medveten om vad jag vill, vad jag känner och vad som får mig att driva mig själv och mitt liv framåt. Jag har aldrig under mina 23 år, känt mig lika trygg, sedd eller älskad som nu. Varje dag. Och jag har aldrig, någonsin, varit lika säker. Det är det här jag vill. Aldrig har jag känt den kämparglöden, det som gjort det så värt att kämpa. Förän nu.
Och det är då det gör mig så bekymrad över att folk tvivlar. Folk som i mina ögon borde se att jag mår bra, som borde se glöden i mina ögon, som borde se lugnet jag känner inombords. Jag förstår mycket väl att folk är på sin vakt - för det är dom för min skull, för min lycka. Och det uppskattar jag mer än dom nog kommer förstå. För jag vet hur jag varit innan. Jag vet hur jag agerat, hur jag har tänkt och prioriterat och det har allt för ofta inte varit hälsosamt för mig själv. För jag är en sån människa som är kär i kärleken, det vet jag mycket väl. Det är nått jag absolut inte gömmer eller försöker skyla, för jag har accepterat det hos mig själv idag, jag vet också att det kan föra med sig mycket onåd, men idag väljer jag istället att se det till min fördel. För i och med att jag är en sådan människa, så tappar jag aldrig hoppet. Det kanske verkar så många gånger, när jag sjunker mot botten, men det finns alltid en liten stråle av hopp bland allt mörker. För mig är det mitt mål i livet att finna min andra hälft, att hitta någon att leva med och dela resten av mitt liv med, både i mot och medgång. Du får välja att se det som en nackdel eller fördel, det är upp till dig, men vill du stå bredvid mig som en vän eller bekant så förväntar jag mig också då att du ska kunna se det ur båda synvinklarna. Från båda hållen. Det är då det blir jobbigt, när dom väljer att bara se ont. För vissa har bara bestämt sig. Att det är så det är. Vägrar att se en förändring eller att lyssna på båda sidor. Och jag har svårt att förstå det tyvärr.
Men från djupet av mitt hjärta - jag är lycklig. Jag har hittat det jag vill kämpa för, för resten av mitt liv. Det må bära eller brista, men jag ska gå genom det här med vetskapen om att jag har gjort allt i min makt för att få det att gå vägen. Med trygghet, lycka och kärlek i bagaget, så fixar jag allt. VI fixar allt.
