Blickar bakåt.
Läste dom senaste smärtsamma inläggen, upplagda för några månader sen. Och det gör så ont. Jag kan så väl sätta mig in i minsta lilla känsla och varje beskrivande ord i texten och känna den smärtan jag kände när jag skrev dom. Jag tänker fortfarande samma tankar än idag, fast allt ändå ordnat upp sig på sätt och vis. Hela tiden påminner ja mig själv om hur tacksam ja ska va eller är, för ja kunde varit kvar i kaoset. Ja kunde ha suttit här olycklig och ledsen som för några månader sen. Men det gör ja inte.
Ja sitter här, lyckligare än någonsin, för första gången få känna trygghet på ett sätt, att en liten bit av min dröm faktiskt är sann. För jag vet att det är äkta.
